Category Archives: Ordnar

Ryttarporträttets hemligheter

Karl Johan

Intåget i Leipzig av Fredric Westin.

För att markera det nya året, och för att tagga till efter en tid med låg aktivitet på Phaleristica, letade jag efter en lämplig ny ordensrelaterad omslagsbild till Facebook-sidan. Valet föll på Fredric Westins målning av kronprins Karl (XIV) Johans intåg i Leipzig 1813. Tack vare den lagts upp i hög upplösning på Wikimedia Commons var det lätt att klippa ut kronprinsen och hans stab så att deras ordensprydda uniformsbröst syns tydligt.

Porträttet var en gåva från Karl XIV Johan till sin gode vän Magnus Brahe. De hade lärt känna varandra kort efter att Karl Johan anlänt till Sverige och deltog båda i slaget vid Leipzig som var det dittills största slag som utkämpats i Europa. I och med det kunde koalitionen bestående av Ryssland, Österrike, Preussen och Sverige m. fl. stoppa Napoleons framfart och skicka honom i exil på Elba.

Jag hade själv inte tittat så noga på vad det var för ordnar som syntes utan utgick från att det mest var ”standard” för svenska kungligheter och militärer. Efter att det kommit några frågor tog jag en närmare titt och det visade sig vara mycket intressantare än jag trott.

Karl Johan 2

Kronprins Karl (XIV) Johan.

De personer som syns på porträttet är avbildade med utmärkelser som har en koppling till det utkämpade slaget. Efter segern förlänade de segrande staterna militära ordensutmärkelser till varandras generaler och officerare. Då detta var det näst sista krig som Sverige deltog kan det ha varit ett av de sista tillfällena då det skedde i större skala för svenskarnas del.

Utöver sina svenska utmärkelser (Serafimerordens axelband och kraschan, Carl XIII:s ordens halstecken och bröstkors, svärdet för riddare av Svärdsordens stora kors 1 kl. samt på bröstet Svärdsordens, Nordstjärneordens och Vasaordens riddartecken) finns tre utländska ordnar som kronprinsen sannolikt mottog efter slaget. De härrör från tre av koalitionsstaterna som deltog: Ryssland, Österrike och Preussen.

  • Till vänster under Serafimerorden bär kronprinsen ryska Sankt Georgsordens kraschan 1. klass (motsvarande storkors). Orden instiftades 1769 av Katarina den stora som Rysslands högsta militära utmärkelse. Den återupplivades år 2000 och utdelas ännu.
  • Till höger om den syns österrikiska militära Maria Teresiaordens kraschan. Även den ett storkors, och även den instiftad av en kejsarinna nämligen Maria Teresia 1757.
  • Slutligen om halsen finner vid det legendariska preussiska Järnkorset, instiftat 1813 av Fredrik Vilhelm III just för detta krig. Storkorsgraden, som saknade kraschan, delades endast ut till ett litet fåtal och Karl Johan var den ende utlänningen. Denna utmärkelse, vars utseende är inspirerat av Tyska orden, kom sedan att återupptas flera gånger. Användandet av Nazityskland gjorde den ökänd.
Karl Johan 8

Karl Johans stab.

Karl Johan är inte ensam på porträttet. Bakom honom syns en grupp officerare till häst. De är inte anonyma statister utan kronprinsens närmaste män under slaget. Eftersom de är placerade i rangordning och med de grader, uniformer och utmärkelser de hade vid tillfället var det inte svårt att lista ut vilka de är.

Karl Johan 3

Peter van Suchtelen.

Längst till vänster hittar vi greve Peter van Suchtelen (1751–1836). Han hade fört befälet över artilleriet under belägringen av den svenska fästningen Sveaborg, men blev trots det en omtyckt ambassadör för Ryssland i Sverige och uppehöll sig vid Karl Johans högkvarter under slaget. Han bär här Serafimerorden, vilken han egentligen tilldelades månaderna efter slaget, Malteserordens halstecken (den ryska kejsaren var ordens stormästare en kort tid i början av 1800-talet), Vladimirordens kraschan, samt Georgsordens riddartecken och ytterligare en medalj.

Karl Johan 5

Från höger: Curt von Stedingk, Carl Johan Adlercreutz och Gustaf Löwenhielm.

 

Därefter kommer tre svenska generaler som avbildats endast med sina finaste svenska utmärkelser. Det var tydligen inte viktigt att måla deras utländska ordnar trots att de fick flera efter slaget.

Längst till vänster syns den svenske fältmarskalken Curt von Stedingk (1746–1837) som var Karl Johans andreman och förde befälet över de svenska styrkorna vid Leipzig. Han bär Serafimerorden samt halstecken och svärd för riddare med stora korset av Svärdsorden. Den sistnämnda hade han fått av Gustav III som själv instiftade värdigheten.

Sedan ser vi generalen Carl Johan Adlercreutz (1757–1815) som var kronprinsens stabschef. Här avbildad med samma utmärkelser som Stedingk. Efter honom kommer generaladjutant Gustaf Löwenhielm med Svärdsordens stora kors samt halstecken för riddare med stora korset av 2. klass som han tilldelades senare under detta krig.

Karl Johan 7

Från höger: Magnus Brahe och Gustaf Stanislaus von Engeström (?).

Till höger om generalerna kommer två ryttmästare (idag skulle vi säga kaptener). Det hade nog inte tagits med om det inte varit för att en av dem varit mottagaren av porträttet Magnus Brahe. Under slagets sista dag den 19 oktober 1813 mottog han guldmedaljen För tapperhet i fält som här syns längst till höger. Bredvid hänger Svärdsordens riddartecken som han förlänades den 27 december samma år. Om halsen anar man preussiska orden Pour le Mérite som vid denna tid var en militär utmärkelse. Han fick den 12 december 1813.

Ryttmästaren längst till vänster är inte alldeles lätt att identifiera, men eftersom man även på honom skymtar Pour le Mérite går det att gissa. En sökning förde mig till www.pourlemerite.org där det anges att en Gustaf Stanislaus von Engeström erhöll orden samma dag som Magnus Brahe. Det visade sig att denne mycket riktigt deltog i slaget vid Leipzig och då innehade graden ryttmästare. Jag vågar gissa att det är honom vi ser.

Porträttet som jag först tyckt var snyggt men ointressant visade sig innehålla mycket historia! Man ska verkligen inte underskatta utmärkelsers roll när det kommer till att identifiera och tolka porträtt av det här slaget. Alldeles säkert finns det hemligheter gömda i målningar av olika slag som han spåras med lite kunskap om ordnar och medaljer.

Lämna en kommentar

Filed under Ordnar, Personer

Grattis Finland 100 år!

SVR-SR_miehet

Storkorset av Finlands Vita Ros’ orden.

Idag firar våra vänner i Finland 100 år av självständighet. Som vanligt på självständighetsdagen den 6 december får en stort antal dem ta emot värdigheter inom Frihetskorsets orden, Finlands Vita Ros’ orden samt Lejonorden ”till vedermäle för framstående såväl civila som militära förtjänster för fosterlandet”. Att det är 100-årsdag innebär ingen särskild ökning av förläningar. Man håller sig runt 3 800 utdelade utmärkelsetecken.

SL-RI-R_kotelot

Lejonordens riddartecken med olympiskt spänne.

Finlands rika flora av ordnar och medaljer innehåller många intressanta varianter. Bland dem kan nämnas de riddartecken av Lejonorden som förlänats med spänne åt dem som vunnit en olympisk eller paralympisk medalj. Spännet har formen av de olympiska ringarna, i guld för riddare av 1. klass och i silver för riddare. Denna utmärkelse instiftades vid Finlands 50-årsdag 1967 och tillföll 61 idrottare varav några vunnit sina OS-medaljer i Stockholm 1912. Idag tillfaller den 28.

SVR-SL100-historia_kansi_ImageHandler.ashx

Ordenshistoria.

Den 14 december publiceras Antti Matikkalas bok om Vita Ros’ orden och Lejonordens historia. Perfekt julklapp den den finskspråkige! Ordnarnas historia förklarar vilken roll de har spelat och varför det finska ordensväsendet är så uppskattat än idag. En sammanfattning av Jussi Nuorteva kan läsas på svenska här.

Den omfattande ordenshandbok, med anvisningar om när och hur utmärkelsetecken ska bäras, som kom ut för precis ett år sedan, lanseras nu i en reviderad andra upplaga. Den har utökats med bland annat instruktioner för militära och civila uniformer. Denna intressanta läsning hittas på finska, svenska och engelska här.

Finlands mångfacetterade faleristik kommer jag att återkomma till många gånger. Den har spelat en stor roll i ett mödosamt och framgångsrikt samhällsbygge. Istället för att författa en egen hälsning till våra kära vänner på andra sidan Östersjön citerar jag kungens telegram till president Niinistö:

På 100-årsdagen av Republiken Finlands självständighetsförklaring sänder jag Eder, herr President, mina och det svenska folkets hjärtligaste lyckönskningar.

Våra länder förenas av Östersjön. Mellan våra folk finns en stark samhörighet, skapad ur en lång historisk gemenskap och genom personliga band.

Det är min förhoppning att denna gemenskap skall bestå och fördjupas.

När Ni i dag firar det självständiga Finlands 100-årsdag vill jag samtidigt sända mina varmaste välgångsönskningar till Finlands folk.

Grattis Finland!

Lämna en kommentar

Filed under Ordnar

När ordnarna nästan återinfördes

Vasaror

Kungl. Vasaorden.

Liberalernas motion om att återinföra möjligheten att dela ut ordnar till svenska medborgare har gett nytt liv i en segdragen fråga. Finns det överhuvudtaget en chans att en sådan motion kan gå igenom? Nej, menar motståndarna som anser att ordnar är otidsenliga och att inget sådant förslag kan samla en majoritet i riksdagen, även om det så bara handlar om att utreda saken.

Envisa rykten gör dock gällande att det varit nära. Jag gick igenom riksdagens handlingar för att se om ett återinfört ordensväsende någonsin samlat något större stöd. Det visade sig att det låg en hel del i ryktena. Här är historien om när ordnarna nästan återinfördes.

Först lite bakgrund. Riksdagen beslutade 1973 att utdelningen av ordnar till svenska medborgare skulle upphöra efter att systemet länge varit impopulärt. För många ordnar delades ut, och de flesta utifrån faktorer som lönegrad och tjänsteår i staten. De flesta kunde räkna ut vilken grad de skulle få och när, vilket förtog utmärkelsens värde. 1969 bad riksdagen regeringen att utreda ordensväsendets avskaffande.

Regeringen frågade personalorganisationerna (LO, TCO och SACO) huruvida de tyckte att ordnar var en god personalpolitik från statens sida. Svaret blev ett samstämmigt ”nej”. Därmed drog regeringen slutsatsen att ordensutmärkelser till svenska medborgare helt borde upphöra, trots att flera remissinstanser (däribland SACO) ställt sig positiva till ordnar för samhällsförtjänster. Det var inget som regeringen utredde närmre.

Ordenskanslersämbetet förstod vartåt det barkade och tog på eget initiativ fram ett förslag om hur ett reformerat ordensväsende kunde se ut. Ordensförläningarna skulle enligt förslaget bli färre och ha till syfte att:

hedra sådana medborgerliga insatser som sträcker sig utöver tjänstens, befattningens, yrkets eller verksamhetens i och för sig plikttrogna och samvetsgranna handhavande. Utmärkelsen bör avse antingen en speciell gärning av stor nytta för nationen, samhället eller mänskligheten eller ett alldeles ovanligt mått av duglighet och initiativkraft i fullgörandet av långvarig verksamhet av krävande art.

Det var dock försent. Endast moderaterna argumenterade för kompromissförslaget. Övriga partier var ointresserade. Omröstningen i riksdagen utföll med 243 röster för ett avskaffande. Endast 51 röstade emot. Med utgången av 1974 upphörde utdelandet av de statliga ordnarna till svenskar.

Med åren började fler och fler tvivla på riktigheten i beslutet. Inga andra länder hade hängt på idén att sluta belöna de egna medborgarna med ordnar. Tvärtom instiftades nya ordnar runt om i världen som aldrig förr. De officiella utmärkelser Sverige hade kvar i form av kungens och regeringens medaljer kunde inte fylla det tomrum som uppstått. Många såg behov av en översyn.

1987 blev ”rekordmotionären” Marianne Karlsson (C) den första riksdagsledamoten att motionera om ett återinfört reformerat ordensväsende. Även om motionen stannade i konstitutionsutskottet (KU) där den bara fick stöd av moderater så hade frågan återigen hamnat på dagordningen.

Efter sitt tillträde 1991 började regeringen Bildt på allvar undersöka förutsättningarna för att införa ett reformerat ordensväsende. Försvarsminister Anders Björck (M) var drivande. I KU-ordföranden Thage G. Peterson (S) fann han en oväntad bundsförvant. Det visade sig att socialdemokraterna visserligen skulle rösta emot av princip, men om de borgerliga skulle få majoritet så skulle de inte sätta käppar i hjulen.

1992 lämnade Birger Hagård (M) in en motion om att ett reformerat ordensväsende borde utredas. Eftersom den hade stöd i regeringen var det skarpt läge och KU beredde frågan på allvar. Moderaterna stödde förslaget och det gjorde även Kristdemokraterna och Ny Demokrati. Oväntat nog lyckades man få med Folkpartiet på båten. Man behövde bara övertyga Centerpartiet så var saken i hamn.

Där gick man bet. Centern var mot och motionen röstades ned i utskottet med åtta röster mot sju, och i kammaren med 168 röster mot 139. Utskottsmajoriteten formulerade emellertid sitt beslut så att det antydde en öppning för framtiden:

Enligt utskottets mening har de argument som låg till grund för reformen fortfarande viss tyngd. En översyn av det offentliga belöningssystemet bör mot denna bakgrund avvaktas intill dess det tydligare visats att ett mer utvecklat belönings­system skulle kunna fylla sin uppgift.

Trots denna öppning lyckades man inte bredda stödet. Ett nytt försök 1993 gav samma resultat. Sedan blev det val och maktskifte på nytt.

Nya motioner lämnades in 1994 och M, FP samt KD stod fast vid sitt stöd. Motionerna avslogs nu i utskottet med elva röster mot sex, och i kammaren med 199 röster mot 98. Formuleringen att en utredning borde avvaktas behölls dock. 1997 gjordes ett sista försök under mandatperioden. Den röstades ned i kammaren utan att någon brydde sig om att begära rösträkning.

Efter valet 1998 gav FP upp sitt stöd och motståndet hårdnade. M och KD fortsatte att motionera men utskottet ville inte längre tala om att avvakta utan började nu kategoriskt avvisa motionerna. Man hänvisade dels till 1973 års beslut, men också till den grundliga beredningen 1991.

I februari ska konstitutionsutskottet behandla Liberalernas motion. Finns det en chans att den går igenom? Sannolikt inte, men även om den går samma öde till mötes som de tidigare motionerna så är det inte så hopplöst fall som förslagets belackare vill göra det till. 1991 saknades bara 29 röster.

4 kommentarer

Filed under Ordnar

Kan man återkalla en orden?

Photos-Prince-Harry-Uniform

Nordstjärneordens kommendörstecken.

I tisdags skrev Dagens Nyheter om en kulturprofil som anklagas för sexuella trakasserier och övergrepp. I texten framgick att han utnämnts till riddare av 1 kl. av Nordstjärneorden och mottagit ordenstecknet från kulturminister Alice Bah Kuhnke. Sedan 1975 utdelas orden endast till utländska medborgare och alltid på regeringens förslag.

Igår satt en ångerfull kulturminister i tv-soffan hos Malou von Sivers och lovade att undersöka om ”medaljen” kan dras tillbaka. Det kan den. Sedan ordnarna instiftades 1748 har det funnits regler från att frånta någon sin orden om vederbörande visat sig ovärdig. De gällande ordensstadgarna föreskriver:

5 § Ordenskapitlet äger förklara innehavaren av orden densamma förlustig.

Ordenskapitlet består av kungen och sex ledamöter. Att det beslutar att frånta någon en orden är ovanligt, men det har förekommit. Vanligtvis efter att personen blivit dömd för brott. Ett exempel är Stig Wennerström som 1964 fråntogs både Svärdsorden och Vasaorden sedan han dömts för grovt spioneri.

Förr i världen fanns det till och med en lagstadgad procedur för återkallandet. En numera upphävd paragraf i Rättegångsbalken angav:

19:12 Varder riddare dömd för sådana nesliga brott, att fråga om hans ordens fråntagande kan uppstå, bör domstolen genast efter utslagets utfärdande om brottets beskaffenhet underrätta justitiekanslersämbetet, som sedan äger att iaktta vad K. M:t detsamma härom särskilt föreskrivit; skolande med verkställandet av den brottsliges bestraffning uppehållas, tills dess ordenskapitlet yttrande blivit meddelat och genom justitiekanslersämbetet varder vederbörande kungjort.

Ordnar skiljer sig på detta sätt från medaljer vilka är en gåva till den som tar emot den och sällan har bestämmelser om att kräva dem tillbaka. Ordenstecken ska däremot återlämnas vid mottagarens död och kan alltså återkallas tidigare om det finns skäl för det.

Krafter inom Svenska Akademin ska ha verkat i flera år för att den aktuelle kulturprofilen skulle få en utmärkelse, bland annat genom att föreslå honom för regeringsmedaljen Illis quorum meruere labores. Eftersom han är utländsk medborgare var han dock, till skillnad från svenskar, behörig att få den finare Nordstjärneorden.

Nu får vi se hur länge han får behålla den.

UPPDATERING 2017-11-24

I en intervju i Aftonbladet under torsdagen sade kulturministern:

– Det första jag gjorde i går var att jag gav mitt departement i uppgift att undersöka om det är möjligt att dra tillbaka denna typ av pris och hur man i så fall gör.
– Det som framkommit så här långt är att det kommer vara svårt och det verkar inte heller ha gjorts tidigare, säger hon.
Vad är det som är så svårt?
– Regelverket är uppbyggt på det sättet.

2 kommentarer

Filed under Ordnar

Bröllopsdagspresenten: ett storkors

HM_The_Queen_and_Prince_Philip

Elizabeth II och prins Philip 2012.

Det kan vara knepigt att hitta en bra bröllopsdagspresent. Särskilt om det är till någon som ”har allt”. I går när drottning Elizabeth och prins Philip firade 70 år som äkta makar fick prinsen den perfekta gåvan av sin hustru: Victoriaordens storkors.

Någon kanske undrar varför han efter 70 år inte redan innehar samtliga brittiska utmärkelser. Svaret är att Storbritannien skiljer sig från andra monarkier på så vis att ordnarnas högsta grader inte med automatik tillfaller kungahusets medlemmar. Även om prins Philip har de allra flesta.

Det är upp till drottningen att besluta när någon får en orden. Hertiginnan Kate har t. ex. ännu inte någon, och prins Harry blev kommendör av Victoriaorden så sent som 2015 (tack Olle för rättelsen!). Det är inget negativt. Den dag en orden väl förlänas betyder den så mycket mer än man fått ta emot den som barn, vilket är fallet i andra europeiska kungahus.

Mountbatten

Louis Mountbatten, den senaste britten med fyra inhemska kraschaner.

Victoriaorden instiftades 1896 av drottning Victoria och utdelas i fem grader till dem som varit i monarkens personliga tjänst. Någon med värdig mottagare av ordens högsta grad än maken som sått vid hennes sida har drottning Elizabeth knappast kunnat hitta. Att som prins Philip vara berättigad till att bära fyra brittiska kraschaner på bröstet är en ära som ingen brittisk medborgare haft sedan prinsens morbror lord Louis Mountbatten (1900-1979) och han var vicekung av Indien (!).

De tre prinsen redan innehar är: Strumpebandsorden, Tistelorden och Imperieorden.

6 kommentarer

Filed under Ordnar

Macron stramar åt Hederslegionen

hederslegionen

Franska Hederslegionen.

På Frankrikes nationaldag den 14 juli delade president Emmanuel Macron endast ut ett hundratal utmärkelser inom Hederslegionen. Vanligtvis får uppåt 500 personer den prestigefulla orden. Det fick flera att undra om presidenten, som gått till val på att ruska om i landets politiska etablissemang, hade planer även för Hederslegionen.

Det hade han. I dagarna har det tillkännagivits att en större reform väntar orden som  grundades av Napoleon I 1802. Presidenten anser att det blivit för lätt för dem med rätt kontakter, främst män över 60, att få sina namn upptagna på förslagslistorna. Han vill nu ha ett mer restriktivt system med tonvikt på förtjänst där utdelningarna speglar Frankrikes alla delar.

I praktiken innebär det att antalet mottagare, som varje år brukat uppgå till 3 200 civila och 1 200 militärer, kommer att reduceras kraftigt. Man ska skära ned hela 50% av de civila utnämningarna, 10% av de militära och 25% av dem till utlänningar.

För att upprätthålla ordens integritet har Macron dessutom sett till att återkalla ett antal utmärkelser, ex. Harvey Weinsteins efter att den amerikanske producenten avslöjats ha begått sexuella övergrepp under lång tid.

Hur Hederslegionens nya kriterier kommer att se ut återstår att se, men Macron är nog helt rätt ute. Ett belöningsväsende som blir för stort och präglat av automatik förlorar sitt värde, och följderna av det fick vi se i Sverige på 70-talet då utdelningen av ordnar till svenskar avskaffades helt.

Lämna en kommentar

Filed under Ordnar

2 000 samlades för Serafimerringning

serafimerringning 2

Processionen till Riddarholmskyrkan.

Efter ett års förberedelser och landssorg inleddes Thailands kung Bhumibol Adulyadejs (Rama IX) begravning igår. Kungen, som regerade i 71 år, blev på sin kröningsdag den 5 april 1950 utnämnd till riddare av Serafimerorden av Gustaf V – dennes sista utnämning. Den traditionsenliga serafimerringningen över den avlidne riddaren ägde rum igår och lockade större skaror än någon enskild ringning gjort tidigare.

När en serafimerriddare begravs så förs dennes vapenplåt från Stockholms slott till Riddarholmskyrkan där Serafimerklockan ringer i en timme, vanligtvis mellan 12 och 13. Tidigare var detta en enkel ceremoni, men numera bärs vapenplåten i procession med trummor och grenadjärvakt, och i kyrkan hålls ett minnestal och Livgardets dragonmusikkår spelar. Riddarholmskyrkan, som vanligtvis är stängd, hålls vid detta tillfälle öppen för allmänheten och brukar locka en skara nyfikna.

DMacrFVWsAA8Hox

Kung Bhumibol Adulyadejs vapenplåt.

Sett till allmänhetens deltagande var gårdagens serafimerringning den största i modern tid. Uppskattningsvis 2 000 thailändare följde vapenplåten prydd med det thailändska emblemet från slottet. I processionen gick bl. a. riksmarskalken Svante Lindqvist och den thailändske ambassadören med personal från Kungl. Maj:ts orden och ambassaden. Därefter gick många av kungens sörjande landsmän varav många bar bilder av honom. Evenemanget följdes av både svensk och thailändsk press och TV.

Serafimerklockan (2)

Riddarholmskyrkans serafimerklocka.

Omfattningen har förstås att göra med kungens enorma popularitet, och att planeringen av begravningens pågått så länge, men KMO och Thailands ambassad ska ha beröm för att ha informerat och bjudit in allmänheten. Att drottningen är på plats på begravningen i Bangkok är förstås betydelsefullt, men att kung Bhumibol förärats en ceremoni i Sverige är värt att lyfta fram och något som uppskattats av många som sörjer den avlidne kungen.

1 kommentar

Filed under Ordnar

Motioner om belöningar

Riksdagen

Sveriges riksdag.

Av 3 948 motioner som lämnats in till riksmötet 2017/18 föreslår en handfull att offentliga belöningar ska användas bättre. Jag har redan nämnt Liberalernas motion om ett återupprättat ordensväsende och Carl Schlyters motion om medaljer, men även andra har inkommit med konstruktiva förslag.

Annicka Engblom

Annicka Engblom (M).

Annicka Engblom (M) föreslår i motionen Ett modernt offentligt belöningssystem ett sammanhållet belöningssystem innefattande ordnar och medaljer ska utredas.

Det brukar ibland påpekas att belöningar av detta slag är mycket kostnadseffektiva för staten – de kostar nästan ingenting, men värdesätts ändå högt av mottagarna. Ett trevligare sätt att beskriva samma iakttagelse är kanske att konstatera att de flesta människor sätter stort värde på andras uppskattning och att då få en belöning å hela Sveriges och svenska folkets vägnar för en berömvärd insats innebär för de flesta att man hedras på ett sätt som inte kan mätas i pengar.

Engblom framhåller särskilt det inkonsekventa i att Nordstjärneorden, som numera utdelas för tjänster för Sverige internationellt, bara kan utdelas utländska medborgare. Flera ambassadörer citeras som berättar hur det förtar värdet av utmärkelsen när flera borde belönas för sitt arbete för Sverige, men hur några diskvalificeras eftersom de har svenskt medborgarskap. T. ex. honorärkonsuler som av olika skäl har dubbelt medborgarskap.

Allan Widman

Allan Widman (L).

Vad försvarsutskottets ordförande Allan Widman (L) föreslår i motionen Medalj för särskilt berömvärda internationella insatser kräver ingen närmare förklaring. Han har motionerat i frågan sedan 2006, och trots att regeringen Reinfeldt 2010 förklarade det som in avsikt att instifta en dylik medalj, och trots att Statens försvarshistoriska museer lämnade in ett utkast till bestämmelser till försvarsdepartementet 2011, så har ingenting hänt.

Man kan förstås fråga sig om det inte vore bättre att ta i bruk en redan existerande medalj istället för att instifta en ny, men motiveringen är det inget fel på:

En officiell medalj uttrycker i flertalet av världens länder statens direkta och officiella erkännande för berömliga gärningar i skarp, militär verksamhet.

Slutligen tar ett par sverigedemokratiska motioner kort upp frågan om ordensväsendet. Motiveringarna är ytliga med hänvisningar till ”stolt tradition”. De bidrar inte med något mer än än att kasta en skugga över frågan.

Någon kanske tycker att detta är tradig läsning. Motioner om ordnar och medaljer lämnas ju närmast rutinmässigt in sedan 1987 utan att något händer. Är det någon skillnad i år? Ja, det är det faktiskt. Ovanligt tunga namn från båda blocken har uttalat sig positivt. Det verkar finnas förutsättningar för en bra diskussion och kanske t. o. m. resultat.

Lämna en kommentar

Filed under Belöningsmedaljer, Ordnar

Björklund: Återinför ordensväsendet

0603490586517_max

Jan Björklund (L).

Ordensfrågan är het igen! I en motion undertecknad Jan Björklund, Allan Widman och Tina Acketoft att det svenska ordensväsendet ska tas i bruk för att belöna svenska medborgare. Motionärerna skriver:

Sverige behöver ett genomtänkt system för hur individer som utfört allmännyttiga insatser av särskilt slag skall uppmärksammas, oavsett medborgarskap. De officiella ordnar som i praktiken förklarades vilande 1975 bör åter tas i bruk och ska kunna tilldelas även svenska medborgare. Det är en viktig och grannlaga uppgift att anpassa ett officiellt belöningssystem till dagens och framtidens behov av att belöna människor som utfört särskilt betydelsefulla insatser inom samhällets olika områden.

Motioner om att riva upp ordensreformen har visserligen regelbundet lagts fram i riksdagen sedan 1986, men jag tror att detta är första gången en partiledare sätter sitt namn under en sådan motion.

I en intervju i Svenska Dagbladet tar Björklund säger att det finns två skäl till att återinföra ordnar:

– Det ena är att uppmärksamma dessa människor och deras insatser. Det andra är att de som uppmärksammas blir stolta och glada.

Läs hela motionen här. Jag återkommer inom kort med en analys av utvecklingen.

2 kommentarer

Filed under Ordnar

Ett belöningsväsende värt namnet

cropped-cropped-cropped-sv_ordenstkn_31111.jpg

De svenska kungliga ordnarna.

Under Centerpartiets stämma i Malmö i helgen var det premiär för den nya Fälldinmedaljen. Den ska partiet dela ut vartannat år till någon ”som visat prov på jordnära och värderingsstyrt ledarskap i Thorbjörn Fälldins anda”. Kommunalrådet Roland Åkesson från Mönsterås mottog den första medaljen och sade sig vara mycket hedrad.

C sällar sig därmed till de riksdagspartier som delar ut medaljer för troget partiarbete. Socialdemokraterna har Tage Erlanders hedersmedalj och Brantingmedaljen, Moderaterna har Arvid Lindman-medaljen och Gösta Bohman-medaljen, och Liberalerna har Karl Staaf-medaljen och Bertil Ohlin-medaljen.

Eftersom partierna ser en nytta med förtjänsttecken inom sina organisationer kan man tycka att de skulle ta med sig den insikten till politiken. Men nej, när det kommer till att dela ut utmärkelser till svenska medborgare fortsätter de svenska politikerna att visa okunskap och brist på engagemang.

Man kan säga mycket om det svenska belöningsväsendet före 1975. Det var ett orättvist system där utmärkelser knöts till lönegrad och tjänsteår. Men det byggde på tanken att det var statens uppgift att belöna samhällsinsatser med en officiell utmärkelse. Den utgångspunkten gick förlorad med 1974 års ordensreform tillsammans med många anrika ordnar och medaljer. Idag går många samhällsbärare obelönade.

De medaljer som finns kvar på pappret, t. ex. regeringens medalj Illis quorum meruere labores, delas numera ut så sällan att bara en bråkdel av alla förtjänta människor kommer i fråga. Man kan också ana en överrepresentation av politiskt färgade utdelningar. Men riksdagen tar ändå priset i hyckleri. 1974 avskaffade man det svenska ordensväsendet med 2010 instiftade ledamöterna en ny medalj – för att belöna riksdagsledamöter!

Riksdag, regering och de politiska partierna tycks vara mer intresserade av att belöna sig själva än att belöna medborgare.

Fram till på torsdag den 5 oktober har riksdagsledamöterna möjlighet att lämna in motioner i vilka ämnen som helst. Min starka förhoppning är att någon folkvald ser situationen och föreslår att ett statligt belöningsväsende värt namnet inrättas i Sverige.

1 kommentar

Filed under Belöningsmedaljer, Ordnar